Efter att mina föräldrar hade separerat var jag hos min pappa på helgen, medans jag var hos min mamma alla andra dagar. Det var så i ett tag och jag var lycklig även om pappa hade flyttat. Men sen när pappa blev sjuk fick mamma en sambo, (namn) var elak snål och han skällde ut mig för små saker. Som när jag glömde släcka lampan till toaletten. Jag hörde varje natt när dom bråkade. Jag minns att min syster frågade mig hela tiden då, lyssnar du på musik? Jag visste att hon inte ville att jag skulle höra hur dom bråkade men jag gjorde det ändå. Han hade en son också som var 6-7 år då. Han älskade att skämma bort honom vilket gjorde att han var pank. När han inte hade råd att betala för leksaker grät sonen. Han sa att han hatade sin pappa då. Efter ungefär två månader flyttade vi till honom. Vilket gjorde att jag var tvungen att byta skola, jag ville absolut inte lämna mina vänner. Men jag var tvungen för att det var ju inte jag som bestämde. Ett halvår senare dog pappa. Efter att vi hade bott där i ungefär ett år så var mamma trött på honom. Vi flyttade ut till en av mammas kompisar. Eftersom att vi då hade hyrt ut vårt hem, (jag tänker hela tiden på vilken tur vi hade som inte hade sålt huset) så kunde vi flytta tillbaka hem snart. I ungefär en månad bodde vi hos min mammas kompis. Efter det flyttade vi till vårt hus igen. Vi bodde där i kanske ett par månader, efter det började min mamma träffa killar. Jag såg bara en av dom men hon gick ut nästan varje natt. Efter ett tag slutade det. Hon gick inte ut igen. Sen sa min mamma till mig att hon hade träffat en "kompis" och att vi skulle besöka honom. Det var jobbigt eftersom att vi bodde i stockholm och han bodde i östersund. Eftersom att min mamma inte hade mycket pengar då åkte vi bil dit, det tog 6 timmar. Vi var där i en vecka och träffade honom och hans döttrar som var i ungefär samma ålder som mig och min syster. Han verkade jättesnäll och efter några månader flyttade han till oss. Hans döttrar kommer bara hit på loven (vilket jag är glad för eftersom att dom går mig på nerverna). Vi bor här nu, med honom och jag har flyttat tillbaka till min gamla skola. Jag hoppas att jag hinner skriva mer idag men hejdå sålänge!

Det är en sak jag har tänkt på. Man säger att man ska uppfylla sina drömmar när man igentligen lever i en mardröm.

Nu ska jag prata om ett lite tufft ämne. Om min pappas cancer. Jag var liten när han fick cancer och jag vet inte so  mycket. Men jag tänkte i allafall prata om vad jag vet. 1999 fick han cancer när han var 34. Min syster var två år då han fick cancer. Han opererades 1-2 år senare. Efter operationen blev han bättre men efter ett tag fick han reda på att cancern hade kommit tillbaka. När jag föddes (2005) hade han fortfarande cancer. Men han mådde bättre då. Jag minns att mina föräldrar bråkade mycket under min uppväxt. Min syster brukade ta mig in i rummet och säga att vi skulle leka då. Bråken blev bara värre och år 2012 skilde dom sig. Min pappa flyttade då till ett annat hus. Jag åkte bara till honom på helgerna men när jag var där så var vi nästan bara hemma. Han var för sjuk för att gå någonstans. Han hade också hemtjänst, det fick mig att känna mig som om han var mycket äldre än vad han var.  En dag minns jag att han ringde min mamma och sa att han mådde dåligt. Han sa också att han hade ringt ambulans. Vi åkte till sjukhuset och läkarna sa att cancern hade blivit värre. Jag stannade hos honom i nån dag sen åkte vi hem. Min mamma var aldrig hemma längre, hon var hela tiden på sjukhuset. Då fick min syster ta hand om mig som bara var 15 då. Efter 2-3 veckor kom mamma hem och gick nästan aldrig till sjukhuset igen. Mamma fick en ny sambo som jag hatade. Jag hatade honom för den han är och för att det kände ssom att min mamma höll på att glömma bort min riktiga pappa. Efter ungefär 1 eller 2 år hade sjukhuset sagt att vi fick besöka honom. Han hade rullator och skakade som om han var en eltandborste. Han sa att han älskade mig och han kramade mig. Det var sista gången jag såg honom. På påsken 2013 ringde dom från sjukhuset. Han hade dött. Jag minns hur jag grät, jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Jag grät så himla mycket. Mamma sa att det var bättre om jag stannade hemma. Jag var förkrossad. Varje natt efter den dagen går jag upp mitt i natten, bara för att se om min mamma, eller min syster andas. På hans begravning had emin syster bjudit in alla sina kompisar alla grät. Alla förutom jag. Jag vet inte varför det var kanske jag som skulle känna mest sorg men jag grät inte. Jag har lärt mig att ta hand om smärtan. Annars kan man inte överleva något sånt.

Hej!

Som du kanske vet har jag startat den här bloggen för att prata om tuffa saker, saker som man inte alltid vågar prata om. Jag kommer att publicera inlägg minst en gång om dagen. Du får gärna fråga frågor! Hoppas ni tycker att min blogg är bra, jag gör mitt bästa för att hjälpa dig!