Nu ska jag prata om ett lite tufft ämne. Om min pappas cancer. Jag var liten när han fick cancer och jag vet inte so  mycket. Men jag tänkte i allafall prata om vad jag vet. 1999 fick han cancer när han var 34. Min syster var två år då han fick cancer. Han opererades 1-2 år senare. Efter operationen blev han bättre men efter ett tag fick han reda på att cancern hade kommit tillbaka. När jag föddes (2005) hade han fortfarande cancer. Men han mådde bättre då. Jag minns att mina föräldrar bråkade mycket under min uppväxt. Min syster brukade ta mig in i rummet och säga att vi skulle leka då. Bråken blev bara värre och år 2012 skilde dom sig. Min pappa flyttade då till ett annat hus. Jag åkte bara till honom på helgerna men när jag var där så var vi nästan bara hemma. Han var för sjuk för att gå någonstans. Han hade också hemtjänst, det fick mig att känna mig som om han var mycket äldre än vad han var.  En dag minns jag att han ringde min mamma och sa att han mådde dåligt. Han sa också att han hade ringt ambulans. Vi åkte till sjukhuset och läkarna sa att cancern hade blivit värre. Jag stannade hos honom i nån dag sen åkte vi hem. Min mamma var aldrig hemma längre, hon var hela tiden på sjukhuset. Då fick min syster ta hand om mig som bara var 15 då. Efter 2-3 veckor kom mamma hem och gick nästan aldrig till sjukhuset igen. Mamma fick en ny sambo som jag hatade. Jag hatade honom för den han är och för att det kände ssom att min mamma höll på att glömma bort min riktiga pappa. Efter ungefär 1 eller 2 år hade sjukhuset sagt att vi fick besöka honom. Han hade rullator och skakade som om han var en eltandborste. Han sa att han älskade mig och han kramade mig. Det var sista gången jag såg honom. På påsken 2013 ringde dom från sjukhuset. Han hade dött. Jag minns hur jag grät, jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Jag grät så himla mycket. Mamma sa att det var bättre om jag stannade hemma. Jag var förkrossad. Varje natt efter den dagen går jag upp mitt i natten, bara för att se om min mamma, eller min syster andas. På hans begravning had emin syster bjudit in alla sina kompisar alla grät. Alla förutom jag. Jag vet inte varför det var kanske jag som skulle känna mest sorg men jag grät inte. Jag har lärt mig att ta hand om smärtan. Annars kan man inte överleva något sånt.

Hej!

Som du kanske vet har jag startat den här bloggen för att prata om tuffa saker, saker som man inte alltid vågar prata om. Jag kommer att publicera inlägg minst en gång om dagen. Du får gärna fråga frågor! Hoppas ni tycker att min blogg är bra, jag gör mitt bästa för att hjälpa dig!